Lämna

Igår började det.
Åkturen, åkturen ner mot skåne. Bort från allt jag älskar till en del av landet jag aldrig gillat. Jag har större delen av min familj här och resten vill bo här.
Men inte jag, jag nästan hatar det. Jag är här, men jag trivs inte. Aldrig gjort.
Skåne, där jag längtar bort. "borta bra men skåne aldrig bäst".

Jag åkte ifrån Juha, Aimo och jag åkte från Idah. Och hur blev det så här? Hur kom jag ner hit?
Precis som många andras drömmar krossades min av pengar, eller rättare sagt bristen på pengar. Jag hade allt, utan pengar. Igentligen är pengar inte viktigt för mig. Känslor är. Men verken jag, idah eller vårat förhållande kan fortsätta utan pengar. Jag vill kunna ge henne ett tryggt hem, fina saker och kläder. Jag vill sluta tänka på hur mycket allt kostar. Och jag vill kunna köpa mig och min älskade en framtid.

Jag bor nu hos min bror i Näsum. Bor i villa, med studio och storbildstv. Men vattnet räcker i 3 min och det fryser till is om det är kallt. Funderar på att duscha men tror jag skippar idag.

Dett är min brors liv, alltid något på gång. Badrummet står stilla, men studion är snart klar. Det är hans liv.

"Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen.
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval.
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral."

Är man stark nog. ska mitt liv fortsätta trots att katterna gör det svårt att andas?
Konstant sug efter kolsyra, vad som helst bara det gör ondare än katternas kvalster gör i min hals. Strupen är som ett sugrör, och ögonen som ett rött myggbett. Försöker att inte klia, men vad gör det för skillnad igentligen?
Fått förslag på medicin, får testa. Och det ger nog resultat.

Jag drömmer, men hjärnan är kluven. Jag är svartsjuk på dig. För du är kvar. Du var inte den som åkte, det var jag.
Drömmer om att få vara den som blev kvar. Men drömmer om att göra något, med dig. Just dig. Drömmer om att slippa katter, drömmer om ett eget ställe som jag kan känna mig fri i. Vill kunna gömma mig resten av dagarna när allt är gjort. Vill sitta i min ensamhet som detta liv nu gett mig. Jag har åkt, men vart? Jag har inte åkt hem...

Jävlar vad jag längtar hem. Precis som ett barn som kommit fel. Men jag kan inte lämna, jag är fast. Jag har valt detta, och detta har val mig. Jag är fast i något som borde vara annorlunda.

Fyller år på tisdag, kunde det inte ha varit i fredags? Allt var ju bättre då...